Dags för två veckor av inspiration i Dalarna

Det är svårt nu på sommaren. Jag har ju sparat så jag har råd att syssla med konsten ända tills nästa termin börjar. Men vad gör jag? Typ sitter och tittar ut genom fönstret, röker upp cigaretterna jag köpte för att feströka och trodde jag kunde spara till nästa gång. Går runt och tittar på dammtussar utan att ta fram dammsugaren.

Det är dumt att det är så svårt att komma loss själv. På terminerna finns lärarna där, och även om de inte rent konkret finns där hela tiden, så har man dem med sig på nåt sätt. Som att det känns som att de kikar över axeln hela tiden, även när man stannat och jobbat på kvällen. Och man har sina projekt och inlämningar och är på väg mot nåt hela tiden, och de andra finns också där. Det är mycket svårare att bara vara ensam. Jag hade ju idéer, men det är som att de lagt sig till ro längst bak i huvudet och inte vill bli till nåt verkligt.

Hatar det, faktiskt. Min oförmåga att göra nåt, mitt behov av andras bekräftelse och kanske att de jagar mig lite.

Aisha frågade om jag ville följa med till Dalarna. Hennes pojkväns släkt har visst en stuga där de skulle vara några veckor. Inte släkten alltså, men Aisha och pojkvännen, och kanske kommer det fler och hälsar på.

Jag kom fram till att det var en bra idé att vara där två veckor. För att jag fastnat här, i lägenheten, i mig själv, i… ja, jag vet inte vad. Och Dalarna, det är väl lite back to basics på nåt sätt. Det kanske jag behöver. Se lite Zorn och kurbits, då kanske kreativiteten kan flöda igen. Jag hoppas det. Och jag har ju rätt många veckor kvar ändå, sen när jag kommer hem.