Mina största inspiratörer inom konst

Jag startade bloggen för att jag ville skriva om konst, så vad gillar jag då? Här vill jag presentera tre av mina favoriter. De är favoriter för att de ger mig inspiration, skakar liv i min kreativitet och puttar in mig i nya banor.

Vasilij Kandinskij

Kandinskij verkade i Tyskland och var en av de stora inom abstrakt konst, bland annat var han en av de ledande i Bauhaus, tills nazisterna stängde skolan. Jag ser sällan Picassos storhet, även om jag förstår den intellektuellt. Förstår det stora i att bryta upp det som varit norm och sådär. Hos Kandinskij behöver jag inte tänka. Det är hur färgerna känns i kroppen, hur de påverkar varandra, hur jag faktiskt kan uppslukas av dem och stå och titta hur länge som helst. Det rör mig, färgernas samspel, och hur olika de är i olika tavlor. Det är lekfullt, kaotiskt, ordnat, ibland allt samtidigt. Hur är det ens möjligt?

Marina Abramovic

Marina Abramovic är också en av de största, men i en annan tid, i vår tid. Och också inom ett annat område. Hon har sysslat med performancekonst i flera årtionden, och varit helt banbrytande. Det har varit chockerande, äckligt, berörande, farligt. Hon har riskerat sitt liv, inte bara sin integritet. Det verk som rör mig mest är nog ändå det när hon satt på en stol och besökare kunde komma och sätta sig mittemot. Mötet. Att vara öppen för vem som helst som kommer. Att finnas där, i stunden. Stanna kvar. Det är svårt att beskriva det utan att det blir till klyschor, men där nånstans fångas det jag upplever som ett koncentrat av att vara människa, att våga vara det, oskyddad.

Ernst Ludwig Kirchner

Kirchner är faktiskt en konstnär som mest sysslat med att göra föreställande tavlor, och ändå är han en favorit för mig. Han var också en tysk konstnär, men tidigare än Kandinskij (och hans bana tog slut när nazisterna tagit över, inte på grund av flykt utan på grund av självmord.) Det är föreställande, men inte fotolikt. Han var en av de stora inom expressionismen, och också hos honom är det hur färgerna används och hur de kommunicerar med varandra som är det jag gillar. Men det är inte bara det. Det är hans sätt att avbilda saker, att det är föreställande, men ändå inte helt. Det är som känslobilder, som att det är lika mycket verklighet som något annat. Det gillar jag.